Damasker

Pans labyrint utspelar sig 1944 i Spanien. Den handlar om Ofelia
vars mor precis har gift sig med en ond fascistkapten vars största
önska är att få en son och att utrota alla "röda". Ofelia önskar bara
att hon ska få komma ifrån denna värld till en bättre värld. Filmen
är regisserad av Guillermo del Toro och är ett fantasy drama för er
som är sugna på att se något övernaturligt istället för vardagligt.

Igår hade jag och Aron en riktig mysdag. Åt sushi från vårt närliggande ställe
Sushi Wong, drack vin, badade i en Lavendel badbomb från Lush och såg två
filmer. Casablanca och Trainspotting. Casablanca behöver jag väl inte berätta
om, räcker egentligen med ett ord - Klassiker. Trainspotting är en film av
Danny Boyle som handlar om ett gäng pundare i Skottland och om deras
beroende, jakt på pengar och förhållande till varandra. Bra film med två
(enligt mig) duktiga skådespelare, Ewan McGregor och Robert Carlyle.

                                                           Plommonpussar!
                                                         

                                            

Regissören bakom Quantum of Solace Marc Forster har gjort filmen
Stranger than fiction. Ett romantisk drama med en stor nypa fiction.
Rekomenderar denna på en date med pojkvännen eller bara när man
känner att livet är lite depp. Filmen handlar om Harold Crick (Will Ferell)
vars annars så tråkiga, inrutade och ensamma liv helt plötsligt får en
totalomvändning när en berättarröst dyker upp i huvudet. Ur denna
tumult som uppstår finner Harold - Kärleken!

I rollerna finns skådespelare som Maggie Gyllenhal, Emma Thomson,
Tony Hale och Harold Crick. Alltså en skön blandning skådisar som
fulländar filmen.
                                              ♣♣♣♣♣♣♣♣♣

Har precis slängt ihop en paj som står i ugnen och ser blodröd och
fin ut. Ett egenkomponerat recept som ej har testats eller smakats förut.

Här är det i alla fall
Botten:
220 gram smulade digestivekex
1,3 dl flytande smör
Innehåll:
2 rabarber
400 gram frysta hallon och blåbär
1½ dl socker
Kardemumma & Kanel

                                 

Någon mer än jag som är lite smått pirrig på att se den nya Lars von Trier filmen
Antichrist? Att det tydligen ska vara en "skandalfilm", med mycket våld och brutala
pornografiska scener som tydligen ska ha bidragit till mycket provocerade reaktioner.
Sådant gillar vi, provocerade människor tyder på en lyckad film! Ska nog övertala
Aron att se några avsnitt Riget med mig eller kanske lite Giant med Elizabeth Taylor
och James Dean. Blir ett svårt beslut, kanske får bli en helkväll?

                                      
För de som känner mig så är det knappast en nyhet att jag är ett
troget fan av Coco Rosie s musik. Och för er som även ni är trogna
lyssnare vet ni säkerligen att en av tjejerna heter Bianca Casady.
Hennes konst ser ut som ett barn som fått leka fritt med
vattenfärgen. Även om motiven ibland är aningen djupare. Tycker
i alla fall att ni ska sätta igång er ipod på tracket South 2nd - Coco
Rosie och checka bilderna www.biancacasady.com. Även ni som
inte har hört, kanske en ännu större anledning i så fall.

alltid är bra, genomarbetade, kvalité och nästan alltid jättespännande?
Jag är i alla fall väldigt förtjust i hans absurda och surrealistiska filmer.
Ed wood, Edward Scissorhands, The muppet movie och så vidare. Igår
bestämde vi oss i alla fall att vi skulle se hans film, Mars Attacks! (1996)
Vilket är en sci-fi film som spelar i en helt annan liga än de flesta andra
filmer. Den är inte allt för bra, den är knappt kul utan bara dum med
småäckliga utomjordingar som attackerar jorden. En rolig sak är den,
att se vilka rollinnehavarna är, alltså skådespelarna som ställt upp på
vara med i filmen, Jack Nicholson, Tom Jones, Michael J. Fox, Pierce Brosnan, Sarah
Jessica Parker, Natalie Portman...

Trotts filmens dryga 100 minuter med utomjordings invationer och halvkassa repliker
så längtar jag extremt mycket till Burtons Alice in Wonderland som ska ha premiär 2010.
Som ett troget fan av Alice i underlandet storyn så tror jag att Burton kan lyckas med någon
grymt bra och lite mörk version, han har ju trots allt även där en väldigt bra rollista, Helena
Bonham Carter, Alan Rickman, Stephen Fry och Johnny Depp. Det enda problemet som
skulle kunna uppkomma är egentligen om filmen blir för kort. Om man till exempel tar
Charlie and the Chocolate Factory som var riktigt bra men hade behövt en utvecklingstid
på bara någon kvart till. Man ska inte underskatta en kvart i filmens värld! Speciellt inte
i den surrealistiska genren.

Detta blir ett dubbelkategoriinlägg, med det menar jag att det
passar både i kategorin böcker och film. Jag ska förklara mig.
För några år sedan läste jag en bok av Bernhard Schlink som
hette Högläsaren. Jag tyckte den var bra, den var passionerad
och beskrev relationen mellan en yngre man och en äldre
kvinna. Den var målande och djup. Det var en sådan bok
som man inte lade ifrån sig förrän den var slut! Den tog i alla
fall slut, jag reflekterade inte mer över den och mängder av böcker
och filmer kom emellan. Här om veckan fick jag ett extremt sug av
att gå på bio. Det var för tillfället ingen som lät lockande förutom
den där filmen som Kate Winslet samlat på sig några pris för.
Jag kollade på trailern utan att ha någon större aning och vad
filmen skulle handla om och allt eftersom trailern rullade kände
jag igen handlingen och kopplade till boken. The Reader var som
sagt var baserad på boken. Det är egentligen lite lustigt när man tänker
efter, först läste jag boken av en slump eftersom den låg hemma i
en bokhylla och jag var sugen på en boksen såg jag filmen av en
slump eftersom  jag var sugen på en film.

Det är något spännande med böcker som blir film och film som
blir böcker. Fenomenet brukar bero på att filmen eller boken som
ska bli omgjord är en bestseller eller publikfavorit. Detta resulterar
i att det är grymt hög press på att resultatet måste bli bättre än om
den inte hade haft någon företrädare att basera på. Lite vinst och
förlust där det är att chansa. För visst kan de flesta hålla med om att
antingen blir resultatet en flopp eller en topp och aldrig (ytterst, ytterst,
sällan kanske) något mellanting?

Ska nog läsa om boken i sommar, förfriska minnet lite och jämföra
nu när filmen faktiskt var sevärd utifrån det jag mindes av boken!
Rekommenderar den till er som gillar filmer med stort K (kärlek)