Att föråda sig själv
Matematik och jag har aldrig varit goda vänner.
Visst har jag blivit lycklig av att klura ut de där
riktigt jobbiga talen, men oftast har matematiken
bara varit pest och plåga. Dragit fram den dåliga
sidan av mig. Den sidan som svär och börjar
tänka över vad livet egentligen handlar om.
Idag ska jag berätta för er om när jag var ung.
Närmare bestämt 18 år. Jag minns dagen som
om det vore igår. Fågelkvitter i försommarsolen,
jag och mina klasskompisar sprudlande av
sommarkänslor och allt annat underbart som
händer när sommarlovet börjar närma sig.
Dagens datum var; lämna tillbaka matte B
böckerna! Även ett kort betygsamtal skulle
genomlidas innan vi helt fick njuta av
frihetens sötma (slippa matta för all framtid).
Betygsamtalet gick bra, hamnade på ett högt
VG till min stora förvåning. Jag gick in i
klassrummet. Tog min mattebok som låg kvar
på bänken. Gick med bestämda steg mot
katedern och dunkade den bestämt i högen
bland de andra inlämnade matematikböckerna.
Sen rusade jag ut ur klassrummet (dramatisk
som jag är). Där utanför svor jag på att aldrig
mera i mitt liv ägna mig åt matematik. Jag
vågade till och med lova mig själv att jag aldrig
skulle behöva räkna ut ett tal till, utan bara
göra roliga saker resten av mitt liv.
Nu har jag svikit mig själv. Jag har lurat in mig i
en fälla som jag inte kan gå runt om. Förra hösten
började jag en utbildning på Göteborgs universitet.
Mot mitt medvetande och eget bästa så var denna
utbildning fylld med matematik i form av statistik
och ekonomi. Denna utbildning ska ge mig en
kandidatexamen (eventuellt en masterexamen) i
politik. Det känns som ett trevligt ämne att ha en
examen i.
Ibland tänker jag tillbaka på den dagen för två och
ett halvt år sedan då jag lovade mig själv att det
skulle vara sista gången jag dunkade ekvationer
och decimaler i bordet. Men nu är jag tillbaka på
ruta ett. Jag sitter och svär, med tårar i halsgropen
och frossa av kallsvättig ångest. Matematik och jag
kommer nog aldrig bli vänner. Vårt förhållande
handlar inte om ge och ta. Utan om ta och ta av
mitt tålamod och livsglöd.
Visst har jag blivit lycklig av att klura ut de där
riktigt jobbiga talen, men oftast har matematiken
bara varit pest och plåga. Dragit fram den dåliga
sidan av mig. Den sidan som svär och börjar
tänka över vad livet egentligen handlar om.
Idag ska jag berätta för er om när jag var ung.
Närmare bestämt 18 år. Jag minns dagen som
om det vore igår. Fågelkvitter i försommarsolen,
jag och mina klasskompisar sprudlande av
sommarkänslor och allt annat underbart som
händer när sommarlovet börjar närma sig.
Dagens datum var; lämna tillbaka matte B
böckerna! Även ett kort betygsamtal skulle
genomlidas innan vi helt fick njuta av
frihetens sötma (slippa matta för all framtid).
Betygsamtalet gick bra, hamnade på ett högt
VG till min stora förvåning. Jag gick in i
klassrummet. Tog min mattebok som låg kvar
på bänken. Gick med bestämda steg mot
katedern och dunkade den bestämt i högen
bland de andra inlämnade matematikböckerna.
Sen rusade jag ut ur klassrummet (dramatisk
som jag är). Där utanför svor jag på att aldrig
mera i mitt liv ägna mig åt matematik. Jag
vågade till och med lova mig själv att jag aldrig
skulle behöva räkna ut ett tal till, utan bara
göra roliga saker resten av mitt liv.
Nu har jag svikit mig själv. Jag har lurat in mig i
en fälla som jag inte kan gå runt om. Förra hösten
började jag en utbildning på Göteborgs universitet.
Mot mitt medvetande och eget bästa så var denna
utbildning fylld med matematik i form av statistik
och ekonomi. Denna utbildning ska ge mig en
kandidatexamen (eventuellt en masterexamen) i
politik. Det känns som ett trevligt ämne att ha en
examen i.
Ibland tänker jag tillbaka på den dagen för två och
ett halvt år sedan då jag lovade mig själv att det
skulle vara sista gången jag dunkade ekvationer
och decimaler i bordet. Men nu är jag tillbaka på
ruta ett. Jag sitter och svär, med tårar i halsgropen
och frossa av kallsvättig ångest. Matematik och jag
kommer nog aldrig bli vänner. Vårt förhållande
handlar inte om ge och ta. Utan om ta och ta av
mitt tålamod och livsglöd.
Kommentarer
Trackback
